Att vara närvarande och mötas på riktigt

Vad innebär det egentligen att vara närvarande?

Vi pratar ofta om att vara i nuet. Att sakta ner, och ge oss själva tid att landa. Men närvaro handlar om något mer än att vara på plats, lägga undan telefonen eller försöka tömma huvudet på tankar. Det handlar om vår förmåga att observera och se det som händer, både inom oss och i mötet med andra.

Att skapa ett mellanrum

En viktig del av närvaro är förmågan att inte reagera på allt som väcks inom oss på en gång.

Det betyder inte att vi ska sluta känna, att vi inte ska bry oss eller att vi alltid ska vara lugna och accepterande. Tvärtom. Det handlar om att kunna vara i kontakt med det vi känner utan att automatiskt låta känslan styra vad vi säger eller gör.

Vi kan känna irritation utan att genast uttrycka den. Vi kan känna oss hotade utan att omedelbart gå i försvar. Vi kan möta något vi inte förstår utan att direkt avfärda eller trycka undan det.

I det lilla rummet mellan det som händer och vår reaktion finns en möjlighet att välja. Att lyssna en gång till. Att ställa en fråga i stället för att dra en slutsats. Att försöka förstå innan vi försöker övertyga.

Det är en förmåga som är viktig i alla våra relationer. I familjen, på arbetsplatsen, i ledarskapet och i de sammanhang där vi vill åt en förändring tillsammans med andra.

För hur bra är vi egentligen på att möta andra om vi inte samtidigt är uppmärksamma på vad som händer inom oss själva?

Närvaro börjar med oss själva

På Brevenshus jobbar vi med utveckling, läkning och inre processer. Vi utforskar hur vi kan förstå oss själva bättre, hur våra kroppar och nervsystem påverkar oss och hur vi kan utveckla nya sätt att förhålla oss till det som händer i våra liv.

Men utveckling handlar inte bara om att lära sig mer eller hitta nya verktyg. Det handlar också om att bli uppmärksam på det som redan händer inom oss och att integrera och göra de förändringar vi längtar efter.

Vad händer i mig när någon säger emot? Vad gör jag när jag känner mig osäker? Hur påverkas jag av stress, och vad händer med min förmåga att lyssna när jag själv är pressad? Vilka berättelser om mig själv och andra bär jag med mig, och hur påverkar de mina val?

Det är frågor som kräver både nyfikenhet och mod. Inte för att vi ska analysera oss själva hela tiden, utan för att vi ska få större frihet att agera medvetet i stället föratt enbart styras av invanda mönster.

Meditation, yoga och andra metoder kan hjälpa oss att utveckla den här uppmärksamheten. Genom att återkommande rikta uppmärksamheten mot kroppen, andningen, tankarna och känslorna kan vi gradvis bli bättre på att upptäcka vad som händer, medan det händer.

Men metoderna är bara en del av arbetet. Det är minst lika viktigt att vilja undersöka oss själva med ärlighet och omtanke. Att våga vara nyfikna också när vi upptäcker sådant som inte stämmer med vår bild av vilka vi är.

Vem är jag? Vilka delar av mig själv har jag tillgång till? Och vad längtar jag egentligen efter?

Det är inte ett arbete som blir färdigt. Det är snarare ett förhållningssätt som vi kan återvända till, om och om igen.

Att möta andra med öppenhet

När vi blir mer medvetna om våra egna reaktioner kan vi också få större utrymme att möta andra människor som de faktiskt är.

Det betyder inte att vi alltid kommer att förstå varandra eller att alla perspektiv är lika rimliga. Det betyder att vi kan försöka skilja mellan det vi faktiskt vet och det vi antar. Mellan en annan människas avsikt och vår egen tolkning av den. Mellan att lyssna för att förstå och att lyssna för att kunna svara.

Det kräver öppenhet. En vilja att ibland hålla våra egna slutsatser lite löst och låta nyinformation förändra hur vi ser på något.

I arbetet med människor är detta avgörande. Oavsett om vi är ledare, lärare, terapeuter, kollegor eller föräldrar påverkar vårt eget tillstånd hur vi möter andra. När vi är stressade eller upptagna av våra egna behov blir vår blick ofta smalare. Vi får svårare att uppfatta nyanser, lyssna färdigt och vara öppna för det oväntade.

När vi i stället är förankrade i oss själva blir det lättare att stanna kvar även när ett samtal är svårt. Vi behöver inte genast lösa, förklara eller försvara. Vi kan vara närvarande nog att låta något få ta tid.

Och kanske är det just det närvaro handlar om. Attvara uppmärksam på vad som händer i oss själva, samtidigt som vi är öppna för den människa vi har framför oss. Att möta det som faktiskt är, snarare än att enbart reagera utifrån det vi redan känner till.