.svg){kind=icon}
Hjärnan består av mer än 80 miljarder nervceller. Nervcellerna är kopplade till varandra med synapser. En mänsklig hjärna har svindlande många synapser; faktiskt fler synapser än antalet galaxer i universum. Alla våra tankar, beteenden och funktioner har sin grund i synapserna.
Traditionellt brukar man beskriva hur hjärnan fungerar genom att koppla olika funktioner till olika anatomiska områden. Synen hörde hemma i nackloben, motoriken i motoriska hjärnbarken och språket i vissa delar av pann- och tinningloben. Den beskrivningen är inte fel, men modern neurovetenskap har kompletterat den med en annan bild. Många av våra mest komplexa funktioner uppstår genom samspel mellan stora, distribuerade nätverk av hjärnområden. För att förstå hur vi tänker och hur hjärnan fungerar räcker det inte att veta var olika funktioner finns. Det viktiga är också hur olika delar av hjärnan arbetar tillsammans.
Man kan jämföra det med en orkester. En enskild violin kan beskrivas ganska exakt, men musiken uppstår först när många instrument spelar tillsammans. På motsvarande sätt uppstår komplexa funktioner som uppmärksamhet, självreflektion, problemlösning och motivation genom aktivitet i nätverk som omfattar flera delar av hjärnan.
Man kan beskriva sex sådana nätverk som särskilt intressanta när vi försöker förstå vårt sätt att tänka och reagera. För enkelhetens skull kan vi ge dem varsin bild:
Tankemaskinen, Problemlösaren, Dirigenten, Ficklampan, Brandlarmet och Upptäckaren.
1. Default mode network – Tankemaskinen
Default modenetwork, DMN, är ett nätverk som blir särskilt aktivt när vi inte är fullt upptagna av en uppgift i omvärlden. Det omfattar områden långt fram i hjärnan, delar djupt i hjärnans mitt och områden längre bak och åt sidorna. DMN kan kallas Tankemaskinen.
Det är aktivt när vi tänker på oss själva, minns vad som har hänt, föreställer oss framtiden eller försöker förstå vad andra människor tänker och känner. När vi sitter på tåget och plötsligt upptäcker att vi under flera minuter har funderat över ett samtal från gårdagen är Tankemaskinen engagerad.
Det här är en fantastisk mänsklig förmåga. Vi kan mentalt lämna den plats där vi befinner oss, återvända till något som hände för tio år sedan eller föreställa oss ett möte nästa vecka. Men Tankemaskinen kan också skapa problem. Den kan älta. Den kan spela upp gamla oförrätter. Den kan försöka gissa vad andra människor tänker om oss och sedan behandla sin egen gissning som ett faktum.
Tankemaskinen skapar berättelser. Berättelserna kan vara kloka och användbara, men de är fortfarande berättelser.
2. Central executive network – Problemlösaren
Central executive network, CEN, kallas också i närliggande modeller för det frontoparietala kontrollnätverket. Det omfattar framför allt områden i pannloben, alltså den främre delen av hjärnan bakom pannan, och områden i hjässloben, längre bak och upp på hjärnans yta. Vi kan kalla det Problemlösaren.
Problemlösaren använder vi när vi koncentrerar oss på ett problem, håller flera saker i huvudet samtidigt, jämför alternativ, planerar och försöker kontrollera våra impulser.
Tänk att du får ett mejl som gör dig förbannad. Din första impuls är att omedelbart skriva ett lika irriterat svar. Problemlösaren gör det möjligt att stanna upp och tänka: Vad stod det egentligen? Finns det någon annan tolkning? Vad händer om jag skickar det här svaret?
Problemlösaren är alltså inte samma sak som intelligens eller rationalitet. Men den ger oss möjligheten att bearbeta information medvetet i stället för att enbart följa den första impulsen.
Tankemaskinen och Problemlösaren har väldigt svårt att jobba samtidigt. När Tankemaskinen är aktiv vilar Problemlösaren. Vi har ett behov av att kunna skifta mellan nätverken.
3. Salience network – Dirigenten
Salience network, SN, har viktiga delar i främre insula, ett område som ligger invikt under hjärnans yta och bland annat tar emot information om kroppens inre tillstånd, och främre delen av cingulum, ett område på hjärnans insida som bland annat är inblandat i motivation, konflikt och reglering.
Det låter komplicerat. Funktionen är lättare att förstå. Vi kan kalla nätverket Dirigenten.
Varje sekund når enorma mängder information hjärnan. Någon pratar bredvid oss. Telefonen vibrerar. Vi är lite hungriga. Det gör ont i ryggen. En bil kör förbi. Vi minns något vi glömt att göra.
Allt kan inte få samma uppmärksamhet.
Dirigenten hjälper till att avgöra: Det där är viktigt. Det ska vi ägna resurser åt nu.
Den tycks också vara viktig för växlingen mellan Tankemaskinen och Problemlösaren. Vi sitter och dagdrömmer när telefonen plötsligt ringer. Några ögonblick senare är vi koncentrerade på ett komplicerat samtal. Hjärnan har växlat från en mer inåtriktad till en mer uppgiftsorienterad aktivitet.
Men Dirigenten avgör inte vad som är objektivt viktigast. Den reagerar på vad hjärnan bedömer som betydelsefullt. Därför kan en enda kritisk kommentar få hela vår uppmärksamhet medan tio positiva kommentarer knappt registreras.
4. Dorsal attention network – Ficklampan
Dorsal attention network, DAN, omfattar områden i hjässloben och delar av pannloben som bland annat hjälper oss att styra blicken och uppmärksamheten. Det är Ficklampan.
Föreställ dig att du befinner dig i ett mörkt rum med en ficklampa. Du kan inte belysa hela rummet lika tydligt samtidigt. Du väljer vart ljuskäglan ska riktas. DAN fungerar på ett liknande sätt. Det hjälper oss att medvetet rikta uppmärksamheten mot något.
Vi använder Ficklampan när vi letar efter en vän på en fullsatt perrong, försöker hitta ett visst ord i en text eller koncentrerar oss på vad en person säger trots att många andra människor pratar runt omkring.
Det intressantaär att det vi riktar Ficklampan mot också blir det vi ser tydligast.
Det gäller inte bara synen. Om jag går in i ett möte och letar efter tecken på att en viss person är arrogant kommer jag sannolikt att upptäcka sådana tecken. Om jag istället försöker förstå vad personen faktiskt försöker åstadkomma kommer andra saker att bli synliga.
Det betyder inte att verkligheten är subjektiv. Men vår tillgång till den är selektiv. Vi ser aldrig allt samtidigt.
5. Ventral attention network – Brandlarmet
Det skulle vara farligt om vi bara kunde uppmärksamma sådant som vi själva valt. Därför finns bland annat ventral attention network, VAN, med områden framför allt på höger sida av hjärnan, där pannloben och hjässloben möter andra delar av hjärnbarken. Vi kan kalla det Brandlarmet.
Du sitter djupt koncentrerad och läser. Ficklampan är riktad mot texten. Plötsligt hörs ett krasande ljud från köket.
Uppmärksamheten lämnar omedelbart texten. Brandlarmet reagerar på oväntade och potentiellt betydelsefulla händelser och hjälper oss att rikta om uppmärksamheten.
Det är en avgörande motvikt till Ficklampan. Ficklampan säger: Jag väljer att fokusera på det här. Brandlarmet säger: Oj! Vad var det där?
Samma balans är viktig i vårt tänkande. Vi behöver kunna koncentrera oss på en idé och följa ett resonemang. Men vi måste också kunna upptäcka information som inte passar med det vi redan tror.
En välriktad Ficklampa utan ett fungerande Brandlarm kan göra oss mycket koncentrerade, men också väldigt enkelspåriga.
6. Mesolimbiska nätverket – Upptäckaren
Slutligen ska vi prata om det mesolimbiska dopaminsystemet. Här finns nervceller i ett område djupt nere i hjärnan som kallas ventrala tegmentområdet. Det skickar dopamin till bland annat nucleus accumbens, en del av hjärnans djupare strukturer som är viktig för motivation och inlärning.
Det brukar kallas hjärnans belöningssystem, men det är egentligen en alltför enkel beskrivning. Ett bättre namn är kanske Upptäckaren.
Upptäckaren säger: Det där verkar intressant. Det där vill jag undersöka. Det där kan vara värt att göra igen.
Dopamin handlar därför inte bara om njutning. Systemet hjälper hjärnan att lära sig vad som är värt att söka efter, vad som förutsäger något betydelsefullt och vilka handlingar som bör upprepas.
Det gör Upptäckaren oerhört viktig för lärande och motivation.
Men även detta system kan dra oss åt olika håll. Social uppskattning är en belöning. Att få rätt kan vara belönande. Att få hundra uppskattande reaktioner på sociala medier kan vara belönande. Tillhörigheten till en grupp kan vara belönande.
Vi lär oss därför inte bara vilka tankar som är sanna. Vi lär oss också vilka tankar och beteenden som lönar sig.
Sex nätverk runt samma bord
Vi kan nu föreställa oss att de sex nätverken sitter runt ett bord när något händer.
Någon kritiserar dig.
Dirigenten reagerar: Det här är viktigt.
Brandlarmet bryter det du höll på med och riktar uppmärksamheten mot kritiken.
Tankemaskinen börjar genast skapa en berättelse: Varför sa hon så? Hon tycker nog att jag är inkompetent. Det påminner om det hon sa förra månaden.
Ficklampan börjar leta efter information som är relevant för berättelsen och kan mycket väl hitta fler exempel som stödjer den.
Upptäckaren påverkas av vilka reaktioner som tidigare har gett belöning. Kanske känns det bra att slå tillbaka. Kanske brukar vi få stöd från andra när vi berättar hur illa behandlade vi blivit.
Men Problemlösaren kan också komma in: Vad sa hon egentligen? Vilken del är observation och vilken del är min tolkning? Kan hon ha rätt i något? Finns det någon annan förklaring?
Inget enskilt nätverk är den kloka delen av hjärnan och inget är den dumma. Alla behövs.
Balans handlar snarare om samspelet mellan dem.
Att träna balans
Kunskapen om nätverken ger ingen neurologisk manual för hur man ska leva. Men den kan ge oss ett språk för att förstå vad som händer i oss.
När något känns oerhört viktigt kan vi fråga oss: Är detta verkligen viktigt, eller har Dirigenten skruvat upp volymen?
När vi fastnar i våra egna tankar: Är Tankemaskinen just nu en bra rådgivare, eller går den bara runt i samma cirkel?
När vi är fullständigt övertygade om något: Vart har jag riktat Ficklampan? Vad ligger fortfarande i mörker?
När något motsäger vår uppfattning: Låter jag Brandlarmet fånga min uppmärksamhet, eller försöker jag stänga av det?
När vi märker att vi gång på gång söker samma sorts bekräftelse: Vad är det egentligen Upptäckaren belönas av?
Och därefter kan vi kalla in Problemlösaren och fråga: Vad vet jag faktiskt? Vad är min tolkning? Vilka andra förklaringar är möjliga?
Att vara balanserad innebär inte att alltid hamna någonstans i mitten. Om den ena förklaringen stöds av starka fakta och den andra inte gör det, är det inte balanserat att ge dem samma vikt.
Balans handlar snarare om att kunna växla perspektiv. Att kunna hålla kvar uppmärksamheten men också flytta den. Att kunna lyssna på sina känslor utan att automatiskt betrakta dem som fakta. Att kunna skapa en berättelse om det som händer och samtidigt vara beredd att skriva om den när ny information kommer.
Vi kan inte stänga av Tankemaskinen, Dirigenten, Ficklampan, Brandlarmet eller Upptäckaren. Och vi skulle inte vilja göra det.
Men vi kan bli bättre på att märka vem av dem som för tillfället har ordet.
Kanske är det en ganska bra början på att bli en mer balanserad människa.
